Jag har inte varit i min kära hemstad Bollnäs på över 4-månader. Troligtvis så har det aldrig förut gått så lång tid i mitt liv utan att jag återvänt till min barndoms stad. Jag har sett mycket av världen sedan jag senast var hemma. Jag har sett mycket fint, men för mig så kommer nog INGENTING slå hälsingeskogarna. Bergen lyfter av min skuld för att citera Tomas Andersson Wij, som så pricksäkert har skrivit något som kommer bli Hälsinglands nationalsång när vi väl bryter oss ur Sverige.

Helgen kommer spenderas med karta i hand i de härligaste av skogar. Orienteringen är som jag har varit inne på tidigare ofantligt mycket roligare där än här i Uppsala. Framförallt så finns det en variation som inte går att hitta här. Jag längtar som ni säkert förstår hem. Det enda som  skulle kunna göra resan bättre vore om jag åkte tåg dit. För att åka tåg är ju bland det bästa jag vet. Tyvärr så har mitt älskade SJ inte konkurans kraftiga priser så det fick bli buss. Det får duga.

Ikväll blir det OL i Lunsen, inte helt galet det heller. MEN det är ju inte som i Hälsingland..

Det där med pollen är inge vidare. Jag käkar plikttroget mina tabletter utan några större resultat. Det räcker med att jag visar mig utomhus så börjar näsan rinna och jag känner mig seg. Därför tar jag varje dag som den kommer träningsmässigt och ser vad som funkar för dagen.

Idag var i alla fall ett klart steg framåt och då passade jag på att bränna av tre härliga pass ute i det fria. Suget efter hård träning och att bli bra är intakt. Drömmar om Jukola har också börjat ta form. Jukola är ett givet mål som jag verkligen ser fram emot, vill ge mig ut i den finska natten mer förberedd än ifjol och försvara de orange blåa färgerna. Med fler dagar som denna så ska jag nog hitta toppform tills dess.

Tydligen så var det för mycket att begära att jag skulle få springa en medeldistans. Jag kom visserligen till start och jag tog mig visserligen halvägs till 4:an, men sen var det över. Kände redan från början att sjukdomen jag haft har satt sina spår och i kombination med min pollenallergi så blev det svårare och svårare att andas. Orienterade bra, men fick hela tiden sänka farten och insåg mer och mer att det här funkar inte. Halvägs till 4:an kunde jag knappt andas och fick sätta mig och hosta upp slem. Då var det bara att gå hem sen.

På söndagen så hade jag på förhand bestämt mig för att skona kroppen och bara ta kartan och sedan jogga några kontroller som ett lugnt träningspass. Jag tänkte i all min bitterhet att det här blir väl tråkigt. Jag tänkte att jag helst av alt bara ville åka hem. Men så hände nått där uppe på hällarna. Jag joggade runt och hittade på kontrollpunkter för mig själv på ett av de finare bergen i denna underbara terräng och kom på mig själv med att tycka att det var kul. Glädjen till orienteringen fans där igen och solen sken till och med.

Jag kan summera denna helg som ännu en misslyckad sådan fast samtidigt så blev jag fruktansvärt sugen på att hitta tillbaka till den formen jag var i för någon vecka sedan. Jag har någon form av störning som gör att jag blir mer sugen på att träna hårt av dessa misslyckanden.

Så nu knackar vi igång igen.. Det vill säga OM pollentabletterna börjar göra någon verkan.

Silva League helgen i Tibro blev ingenting mer än misär. Stämplade fel på sprinten, fast det spelade ju inte så stor roll. För vem fan bryr sig om jag stämplar på en kontroll som sitter 20-meter från den jag ska ha. Det är ju helt ointressant. Min avsaknad av glädje till tävlingsformen sprint blir bara större och större. Detta faktum gör mig bara till en sämre och sämre sprintlöpare. Vilket i sin tur gör det ännu mer trist att springa sprint. Ja, ni fattar. En ond cirkel.

Som tur var så skulle de distanserna som jag brinner för dra igång på lördagen och söndagen. En medeldistans i något som kan liknas med hälsingeterräng skulle det bjudas på under lördagens tävlingar. Efter att ännu inte fått tävlat på medeldistans i Sverige i år så  var känslan inför som när jag i unga år väntade på julafton.

Såklart så blev det ingen medeldistans för mig. Istället blev det feber och självömkan i sängen på vandrarhemmet. Toppendag.

Det blev självfallet ingen tävling pÃ¥ söndagen heller, dÃ¥ agerade OL-supporter istället vilket var helt okej fram tills stjärnspeakern Per Forsberg av nÃ¥gon anledning lämnade arenan. Där dog tävlingen ur publiksynpunkt. Synd att behöva klaga, men pÃ¥ en Silva League tävling sÃ¥ är det inte okej med en speaker som efter det att ledarna kommit i mÃ¥l säger ”OjdÃ¥, där hade vi en ny ledare”.

Nu har jag börjat skolan igen och samtidigt försökt kurera mig. Kurerandet har inte gått särskilt bra så nu håller jag tummarna för att bli frisk till helgens tävlingar i Sundsvall. Jag vill ju bara springa den där satans medeldistansen. Är det för mycket att begära?

Efter en veckas läger i Stockholm så var vi redo för årets upplaga av 10-Mila. I år hade vi lägre förhoppningar än vad vi har haft de senaste åren på grund av att en hel del löpare i truppen har haft eller har skadeproblem. Ett stort tapp för laget är såklart våran givna sista sträcks löpare Jerker som är skadad. Trots det så blev det en 28:e plats som får ses som godkänd, men vi vill vara mycket högre upp än så.

Jag sprang 5:e sträckan som passade mig perfekt 10km teknisk natt-OL mycket roligare än så blir det inte. Efter ett topplopp av Vilius på långa natten så gick jag ut som 2:a i andra-klungan med en hel drös lag tätt bakom. Efter en okej inledning så var jag helt plötsligt själv i mörkret, jag undrade om jag var först eller sist i klungan. Efter några kontroller till så tittade jag bak och såg en stor klunga lampor komma jagande. Efter det blev det några kontroller med småbommar för min del så klungan kom ifatt. Sedan kände jag mig stark och försökte på några ställen ta egna vägval för att komma ifrån klungan, men lyckades inte med det. Nöjd var jag i alla fall över att växla över till Calleberg på 17:e plats med häng på andra-klungan. Vi var ett av lagen med GPS så här kan ni följa mitt lopp om det intresserar.

Att göra en fysisk max-insats vid 3-4 tiden på natten sliter på kroppen, jag känner mig fortfarande nergången. Men imorgon knackar jag i alla fall igång med träningen igen fram mot helgens Silva League tävlingar i Örebro.

Jag befinner mig i Stockholms skärgård med RBK-gänget. Vi har ett litet 10-Mila camp här inför helgens stundande bataljer. Tyvärr så har vi inte ett lag av den kalibern vi hade kunnat hoppats på då många har varit skadade eller är skadade. Även jag fick lite käppar i hjulen under helgens Silva League i Tibro. På lördagens långdistans började mitt höger-knä protestera redan till 1:an på ett sätt som påminner om 2010-års knämisär. Jag valde att bryta loppet redan vid ettan då jag inte såg stor poäng i att fullfölja de 17.5km med smärta. Beslutet blev lättare att ta tack vare den fruktansvärt oinspirerande banan vi bjöds på. En av de tråkigaste långdistanserna jag fått i handen.

Till söndagens förkortade långdistans på 13.5km så hade jag utövat aggresiv sjukgymnastik på mig själv iform av massage och stretching, det verkade ha gjort susen och jag kunde genomföra loppet i alla fall. Banan på söndagen var i motsats till lördagens löpartävling grymt roligt. Trots att knät kändes ok så fick jag andra problem. Jag smaskade i smalbenet ganska ordentligt i en sten tidigt på banan. Efter att ha blivit liggandes ett tag och förbannat stenen och dennes rubusthet så började jag gå mot nästa kontroll. Efter ett tag så släppte det lite och jag kunde löpa igenom banan och få med mig ett bra pass i alla fall.

Sedan dess har vi varit i Stockholm och slipat form. Igår så tävlade vi på Järlas tävling, fysiskt kände jag mig tung vilket kanske är bra inför helgen om jag får några lugna dagar nu. Tekniskt så skötte jag mig riktigt bra förutom en bom på ca 2:30. Det hela slutade med en 6:e plats i alla fall vilket var ett litet steg framåt för mig.

Nu är det bara att låta formen komma fram till helgens och hela vårens stora höjdpunkt 10-Mila!

Det var nu ganska precis en vecka sedan jag kom hem till Sverige och det börjar väl bli dags att skriva någon form av epilog från den stora resan.

Till en början kan jag bjuda på filmen som vi sammanställt från Nya Zeeland:

Om filmen inte syns uppdatera sidan så ska det funka, ändra kvaliten till 1080pHD på kugghjulet nere till höger för bästa upplösning.

Efter Nya Zeeland sÃ¥ Ã¥kte vi vidare till Malaysia och Kuala Lumpur. Där spenderade vi 5-dagar, det var min första visit i Asien och det gav mig  inte direkt mersmak. Vi hade det dock det bra där bodde fint och Ã¥t gott. Hotellet erbjöd även ett alldeles ypperligt luftkonditionerat gym där jag spenderade mÃ¥nga timmar pÃ¥ löpband och testcykel. Att gÃ¥ ute pÃ¥ gatorna däremot var en större pers, det var en extrem hetta, luktade urin och var folk överallt.  Inget som var förvÃ¥nade, men inte heller min ”cup of tea”. Där slutade i alla fall en fantastisk resa som jag säkert fÃ¥r skäl att Ã¥terkomma till här senare.

Det som väntade oss sedan var en helvetes-flight mellan först Kuala Lumpur – London och sedan vidare till Oslo. Väl i Oslo sÃ¥ bodde vi hos Elises släktingar innan jag pÃ¥ morgonen tog en buss vidare mot Göteborg dÃ¥ det var dags för säsongspremiär i Sverige i form av Natt-SM.

Natt-SM blev en tung historia för mig, jag mådde inte helt hundra efter de långa resorna och tidsomställningen. Jag tog det för vad det var då jag redan innan var förberedd på att kroppen nog inte skulle vara på topp. Jag fick ett bra träningspass i alla fall och tog mig runt en tuff bana.

Efter en för mig välbehövlig ”vilodag” som för mig innebar lugn vattenlöpning med skadade Jerker sÃ¥ var det dags för Sprint-SM kval pÃ¥ lördagen. Jag hade hyfsad känsla under loppet, men efter att ha analyserat i efterhand sÃ¥ har jag insett att jag lagt bort allt för mycket tid pÃ¥ tekniska misstag. Upp mot 40s gick bort i misstag och det hÃ¥ller inte pÃ¥ en sprint. Trots det sÃ¥ blev jag 12:a i mitt heat bara tvÃ¥ platser frÃ¥n en A-final, vilket ändÃ¥ var ett skönt kvitto pÃ¥ att det inte gick alltför sakta.

På söndan blev det alltså en B-final där jag slutade 8:a efter ett ok lopp trots att det kändes lite avslaget att springa b-final.

Nu är jag tillbaka där min resa började för drygt 3-månader sedan, i Uppsala. Min lägenhet är uthyrd så fram tills sommaren kommer jag bo på soffan hos Albin och Simon. Fram tills 10-Mila så har jag bara orienteringen att fokusera på sedan börjar skolan för mig igen. Så nu har det blivit några dagar med proffsliv och några riktigt fina träningar i svensk skog. Med barmark i skogen så är det perfekt för mig att bedriva den träningen som jag behöver nu. Orientering.

Nu ser jag fram emot nästa tävlingshelg som blir Silva League i Tibro med två stycken långdistanser.

Resan lider mot sitt slut, imorgon så far vi vidare mot Kuala Lumpur där vi spenderar 4-dagar innan vi åker vidare hemmåt. Efter de Nya Zeeländska mästerskapen så har vi försökt att krama musten ur allt man kan uppleva på dessa två vackra öar. Mycket har vi hunnit med så jag tänkte lite kort skriva om detta.

Efter tävlingarna åkte vi direkt vidare mot Hamner Springs som är känt för sin varmvattenbads-anläggning. Efter 4 hårda tävlingsdar så gjorde en förmiddag i en bassäng minst sagt gott för kropp och själ.

Sedan åkte vi vidare mot Picton och färjan över till Wellington och Nordön. Väl framme så blev det lite mer orientering innan vi åkte vidare mot Napier där vi fick in ett till OL-pass.

Nästa mål på resan blev Lake Taupo som bjöd upp till ett vackert distanspass längs en vild å. Passet landade på 20km för mig och det kändes efteråt att jag inte riktigt låtit kroppen återhämta sig sen tävlingarna. Sedan dess så har det varit mycket tunga ben och jag har tagit några lugnare dagar med träningen.

Dagen efter var det dags för att testa något man väl nästan måste testa när man är på NZ: Rafting. Vi lyckades hitta ett ställe utanför Rotorua där man kunde rafta ned för ett 7-meter högt vattenfall. Tydligen så var detta det högsta tillåtna vattenfallet att rafta i för ett företag. Det var en helt ok upplevelse, där vi mest var glada över att leva efteråt. Våran båt fastnade nämligen under vattenfallet efter det 7-meter höga fallet. Jag och Elise som satt längst bak hade 1 minut eller 2 där det var svårt att andas då vi i princip fick hela vattenfallet med all sin kraft över våra huvuden.

Efter det var det dags för en mycket lugnare aktivitet, nämligen besöka Fylke! Eller i alla fall Hobbitton där scenerna från fylke spelades in i Sagan om Ringen filmerna.

Efter Rorutura bar det vidare mot Hot Water Beach och Cathedral Cave. Hot Water Beach har inte fÃ¥tt sitt namn av en slump. PÃ¥ grund av omrÃ¥dets vulkaniska aktivitet sÃ¥ kommer 70-gradit vatten upp ur marken om man gräver pÃ¥ rätt ställen. Vilket innebär att man kan bygga sin egen varmvattenpool. Eller som omrÃ¥det marknadsförs ”Build your own private hot water pool” sÃ¥ privat blev det inte dÃ¥ omrÃ¥det kryllade om folk.

 

Nu har vi kommit enda till Auckland där vi idag hittade en friidrottsbana för att springa 3000m-test på. Tyvärr var de tre innersta banorna avstängda, vilket kanske inte gjorde testet helt exakt. Men jag tror att vi efter diverse mätningar lyckades komma fram till ett test löp på 4:e banan som var nära 3000m. Jag löpte in på 9.34 som nytt inofficellt pers (tidigare pers 9.46). Med tanke på att jag hade tunga joggingskor och löpte ensam så är jag nöjd med tiden och den vittnar ändå om några kliv frammåt.

Nu ska vi avnjuta en sista kväll här på underbara NZ innan vi är redo för att ta reda på vad Kuala Lumpur har att erbjuda.

 

Då var säsongspremiären avklarad i och med de Nya Zeeländska mästerskapen (där jag har tävlat utom tävlan på alla tävlingar, inte tävlat om någon mästerskapstitel och alltså inte brytit mot nya regeln för start vid SM)

Kort sagt så kan jag väl säga att det har gått bättre och bättre under tävlingarna och om jag fortsätter ha samma utvecklingskurva så kommer 2013 bli en riktigt fin säsong..

Sprinten var en riktigt svår sprint på en extremt detaljerad karta, något jag inte var helt redo för att klara av. Det hela slutade i felstämpling. På två kontroller.. Karta, Resultat

Medeldistansen gick i riktigt svår kustterräng med extremt detaljerad kurvbild som var galet svårläst på 1:10 000. Jag fick inget bra flyt i loppet och det blev en hel del småbommar när jag la bort över 5min på en kontroll så var det bara att inse att det var kört och bara försöka fullfölja med hedern i behåll. Slutade på 13:e plats. Karta, Resultat

Efter medeln så var jag riktigt less på min insats så jag sprang Elises bana också för att få lite mer träning och en chans att lära mig terrängen.

Långdistansen är jag riktigt nöjd med var en sjukt tuff bana med över 500m stigning och jag kämpade på riktigt bra och kunde till och med öka farten de sista kontrollerna trots tuuunga ben. Jag orienterade riktigt bra förutom två vägval där jag tappade en del tid. Loppet räckte i alla fall till en 5:e plats. Karta, Resultat

Sen var det dags för den roligaste distansen under mästerskapen, stafetten. Stafetten gick i Castle Hill som är ett känt område där bland annat Narnia spelades in. Terrängen kan kort beskrivas som gräs, stora kullar och massvis med klippblock som bildar en labyrint. För att kunna göra en bra karta på området var den ritad i 1:4000 del vilket gjorde kartan läsbar och bjöd in till sjukt rolig orientering! Stafetten på NZ mästerskapet körs som en mixstafett och alla H21E löpare sprang första sträckan. Banan var 4,5km lång med 300m stigning vilket var en rejäl fysisk utmaning efter att redan ha tävlat i 3-dagar. Jag fick till ett riktigt bra lopp som räckte till att växla som tvåa vilket var en jäkligt skön känsla och ett bra kvitto in mot säsongen. Karta, Resultat

Efter att ha kommit in som tvåa växlade jag över till mig själv på andra sträckan eftersom att mitt lag bara hade två löpare. Tog det lite lugnare på andra sträckan, men klagade inte att få köra en till sträcka i den galet coola terrängen. Att springa på den här kartan är troligtvis den coolaste OL-upplevelsen jag haft. Karta

Sedan sist så har vi självklart gjort mer än att tävla så här kommer bilder från den senaste tiden med lite text till:

Nu är vi i Hamner Springs där vi ska avnjuta ett välförtjänt bad innan vi åker vidare mot nordön.