Arkiv för juli 2010

Det blev ingen comeback där jag rosade marknaden, jag skötte mig inte äns hyfsat tekniskt. Fysiskt så (om jag får citera Elofsson under sitt försök att ta sig tillbaka till världstoppen igen) kändes det som att köra med handbromsen idragen. Tungt gick det fick nästan motorstopp bitvis. Jag hade inte förväntat mig att det skulle kännas lätt, efter ett halvårs break från snabb löpning under så här lång tid. Att tekniken inte hänger med när farten ökar från krypkörning till slirandes fram med handbromsen i var väl kanske inte så konstigt det heller. Inte helt vant.

Men det här var ju idag inte alls viktigt, det var ju hur knät känndes som var viktigt. Det känndes bra, men nu på kvällen under mitt stenhårda arbete som kolbulle-stekare i O-ringen mässan. Så började det stelna till, bli lite ömt, lite smått svullet över slemsäcken också. Inte så farligt, men lite tendenser, på att avgrunden är djup.

Så vad kan jag säga. Jag vet liksom inte.

Är inkvarterad i Örebro för årets upplaga av O-ringen. Det blir hus för mig i år. Visst har det sin charm att vakna mitt i natten av att tältet regnar in och att det har gått hål på luftmadrassen. Men det ska bli skönt att bo med tak över huvuder i år.

Har hunnit med en fin träning på jogg avstånd härifrån. Karta

Har även gått på en väldigt intressant föreläsning med Daniel Hubmann, han verkar vara en oerhört seriös kille och det är nog ingen slump att han är bäst..

”Nah man, not quite finished yet…” säger Eminem på hans nya skiva. Precis vad jag känner just nu, jag är på väg tillbaka. Jag är inte tillbaka än, men dagens knappa 15-minuter smärtfri löpning i tävlingsfart ger hopp.. Karta

Efter att i 171 dagar ha famlat i den mörka tunneln där jag har kastats mellan väggarna mellan hopp och förtvivlan. Så ser jag nu en gnutta ljus, det är knappt så att jag vågar erkänna för mig själv att det är en strimma ljus jag ser där borta vid horisonten. Efter att ha hoppats på allt för många mirakelkurer så vågar jag inte sätta mitt hopp på ett kort som så många gånger förr. Men utan tvivel så mötttes jag av solen i ögonen för någon timme sedan.

Det hela började för 10 dagar sedan då min bror under en härlig morgonjogg i den Stockholmska skärgården gör ett vansinnes ryck upp för en rejäl backe. Kanske var det så att jag inte tålde att se honom springa ifrån mig, eller så var jag bara less på allt vad jogg har att göra med. Så jag körde, blåste upp för den branta backen som avslutades med en trätrappa som jag trots ben tunga av mjölksyra studsade upp för. Väl uppe på toppen så insåg jag att knät kändes bra. Den sista vägen hem så väcktes en ide i mitt huvud.

Någonting som jag har kört på när jag har tagit mig tillbaka från skador är att sakta trappa upp löpningen. Då löpning i ganska lugn fart. Men vid den här skadan uppstår problemen när jag springer fort. Efter att ha funderat lite mer under den sista biten av morgonjoggen så kändes det till slut ganska självklart vad jag skulle testa för någonting; sakta upptrappning av löpning i högfart.

I morse så möttes jag av solen i ögonen när jag sprang längs med Garpahamnen, slänger en titt på min klocka. Där står det 10min och jag stannar upp och pustar ut, med blicken ut över Östersjön. 10 min smärtfri löpning i hög hastighet, det är näst intill overkligt i det som har varit min verklighet de senaste 171 dagarna.

Jag ska dock inte ropa hej förns jag är över bäcken, det blir så jobbigt när man plaskar i halvägs över då. Men en gnutta ljus det är vad det är.

Här springer jag förbi under min morgonjogg, med solen i ögonen

Morgonjogg och tung styrka på det gamla hederliga ryssgymmet här på Hasslö. Det är dagsverket det. Här på Hasslö så lever jag mer eller mindre drömmen med träning som ända måste. Träningen har gått som smort den senaste tiden, stenhårda rullskidpass där pulsen har legat på ett sätt som jag inte lyckats påkalla med allternativträning tidigare gör att jag känner mig riktigt stark. Ge mig en månad där jag får vara skadefri, så tror jag att jag är back in business. Den fysiska grunden finns där, tekniken finns där. Det är lite specifik löpträning i högfart som behövs.

Har inte blivit någon OL sedan den härliga upplevelsen i Hertsjö skogarna. Abstinensen finns där, vilket känns gött. För jag vill inte träna allt för mycket orientering innan Polen-lägret som jag ska på veckan efter O-ringen med Albin och Mandus Ridefelt deras Pappa samt Daniel Lindgren. Då ska jag vara mer sugen på OL än någonsin tidigare, för då börjar en ny fas mot Polen. Då vill jag kunna vara motiverad för att optimera varje kontroll. För där ska lärdommar dras som aldrig förr.