Efter en veckas läger i Stockholm så var vi redo för årets upplaga av 10-Mila. I år hade vi lägre förhoppningar än vad vi har haft de senaste åren på grund av att en hel del löpare i truppen har haft eller har skadeproblem. Ett stort tapp för laget är såklart våran givna sista sträcks löpare Jerker som är skadad. Trots det så blev det en 28:e plats som får ses som godkänd, men vi vill vara mycket högre upp än så.

Jag sprang 5:e sträckan som passade mig perfekt 10km teknisk natt-OL mycket roligare än så blir det inte. Efter ett topplopp av Vilius på långa natten så gick jag ut som 2:a i andra-klungan med en hel drös lag tätt bakom. Efter en okej inledning så var jag helt plötsligt själv i mörkret, jag undrade om jag var först eller sist i klungan. Efter några kontroller till så tittade jag bak och såg en stor klunga lampor komma jagande. Efter det blev det några kontroller med småbommar för min del så klungan kom ifatt. Sedan kände jag mig stark och försökte på några ställen ta egna vägval för att komma ifrån klungan, men lyckades inte med det. Nöjd var jag i alla fall över att växla över till Calleberg på 17:e plats med häng på andra-klungan. Vi var ett av lagen med GPS så här kan ni följa mitt lopp om det intresserar.

Att göra en fysisk max-insats vid 3-4 tiden på natten sliter på kroppen, jag känner mig fortfarande nergången. Men imorgon knackar jag i alla fall igång med träningen igen fram mot helgens Silva League tävlingar i Örebro.

Jag befinner mig i Stockholms skärgård med RBK-gänget. Vi har ett litet 10-Mila camp här inför helgens stundande bataljer. Tyvärr så har vi inte ett lag av den kalibern vi hade kunnat hoppats på då många har varit skadade eller är skadade. Även jag fick lite käppar i hjulen under helgens Silva League i Tibro. På lördagens långdistans började mitt höger-knä protestera redan till 1:an på ett sätt som påminner om 2010-års knämisär. Jag valde att bryta loppet redan vid ettan då jag inte såg stor poäng i att fullfölja de 17.5km med smärta. Beslutet blev lättare att ta tack vare den fruktansvärt oinspirerande banan vi bjöds på. En av de tråkigaste långdistanserna jag fått i handen.

Till söndagens förkortade långdistans på 13.5km så hade jag utövat aggresiv sjukgymnastik på mig själv iform av massage och stretching, det verkade ha gjort susen och jag kunde genomföra loppet i alla fall. Banan på söndagen var i motsats till lördagens löpartävling grymt roligt. Trots att knät kändes ok så fick jag andra problem. Jag smaskade i smalbenet ganska ordentligt i en sten tidigt på banan. Efter att ha blivit liggandes ett tag och förbannat stenen och dennes rubusthet så började jag gå mot nästa kontroll. Efter ett tag så släppte det lite och jag kunde löpa igenom banan och få med mig ett bra pass i alla fall.

Sedan dess har vi varit i Stockholm och slipat form. Igår så tävlade vi på Järlas tävling, fysiskt kände jag mig tung vilket kanske är bra inför helgen om jag får några lugna dagar nu. Tekniskt så skötte jag mig riktigt bra förutom en bom på ca 2:30. Det hela slutade med en 6:e plats i alla fall vilket var ett litet steg framåt för mig.

Nu är det bara att låta formen komma fram till helgens och hela vårens stora höjdpunkt 10-Mila!

Det var nu ganska precis en vecka sedan jag kom hem till Sverige och det börjar väl bli dags att skriva någon form av epilog från den stora resan.

Till en början kan jag bjuda på filmen som vi sammanställt från Nya Zeeland:

Om filmen inte syns uppdatera sidan så ska det funka, ändra kvaliten till 1080pHD på kugghjulet nere till höger för bästa upplösning.

Efter Nya Zeeland så åkte vi vidare till Malaysia och Kuala Lumpur. Där spenderade vi 5-dagar, det var min första visit i Asien och det gav mig  inte direkt mersmak. Vi hade det dock det bra där bodde fint och åt gott. Hotellet erbjöd även ett alldeles ypperligt luftkonditionerat gym där jag spenderade många timmar på löpband och testcykel. Att gå ute på gatorna däremot var en större pers, det var en extrem hetta, luktade urin och var folk överallt.  Inget som var förvånade, men inte heller min ”cup of tea”. Där slutade i alla fall en fantastisk resa som jag säkert får skäl att återkomma till här senare.

Det som väntade oss sedan var en helvetes-flight mellan först Kuala Lumpur – London och sedan vidare till Oslo. Väl i Oslo så bodde vi hos Elises släktingar innan jag på morgonen tog en buss vidare mot Göteborg då det var dags för säsongspremiär i Sverige i form av Natt-SM.

Natt-SM blev en tung historia för mig, jag mådde inte helt hundra efter de långa resorna och tidsomställningen. Jag tog det för vad det var då jag redan innan var förberedd på att kroppen nog inte skulle vara på topp. Jag fick ett bra träningspass i alla fall och tog mig runt en tuff bana.

Efter en för mig välbehövlig ”vilodag” som för mig innebar lugn vattenlöpning med skadade Jerker så var det dags för Sprint-SM kval på lördagen. Jag hade hyfsad känsla under loppet, men efter att ha analyserat i efterhand så har jag insett att jag lagt bort allt för mycket tid på tekniska misstag. Upp mot 40s gick bort i misstag och det håller inte på en sprint. Trots det så blev jag 12:a i mitt heat bara två platser från en A-final, vilket ändå var ett skönt kvitto på att det inte gick alltför sakta.

På söndan blev det alltså en B-final där jag slutade 8:a efter ett ok lopp trots att det kändes lite avslaget att springa b-final.

Nu är jag tillbaka där min resa började för drygt 3-månader sedan, i Uppsala. Min lägenhet är uthyrd så fram tills sommaren kommer jag bo på soffan hos Albin och Simon. Fram tills 10-Mila så har jag bara orienteringen att fokusera på sedan börjar skolan för mig igen. Så nu har det blivit några dagar med proffsliv och några riktigt fina träningar i svensk skog. Med barmark i skogen så är det perfekt för mig att bedriva den träningen som jag behöver nu. Orientering.

Nu ser jag fram emot nästa tävlingshelg som blir Silva League i Tibro med två stycken långdistanser.

Resan lider mot sitt slut, imorgon så far vi vidare mot Kuala Lumpur där vi spenderar 4-dagar innan vi åker vidare hemmåt. Efter de Nya Zeeländska mästerskapen så har vi försökt att krama musten ur allt man kan uppleva på dessa två vackra öar. Mycket har vi hunnit med så jag tänkte lite kort skriva om detta.

Efter tävlingarna åkte vi direkt vidare mot Hamner Springs som är känt för sin varmvattenbads-anläggning. Efter 4 hårda tävlingsdar så gjorde en förmiddag i en bassäng minst sagt gott för kropp och själ.

Sedan åkte vi vidare mot Picton och färjan över till Wellington och Nordön. Väl framme så blev det lite mer orientering innan vi åkte vidare mot Napier där vi fick in ett till OL-pass.

Nästa mål på resan blev Lake Taupo som bjöd upp till ett vackert distanspass längs en vild å. Passet landade på 20km för mig och det kändes efteråt att jag inte riktigt låtit kroppen återhämta sig sen tävlingarna. Sedan dess så har det varit mycket tunga ben och jag har tagit några lugnare dagar med träningen.

Dagen efter var det dags för att testa något man väl nästan måste testa när man är på NZ: Rafting. Vi lyckades hitta ett ställe utanför Rotorua där man kunde rafta ned för ett 7-meter högt vattenfall. Tydligen så var detta det högsta tillåtna vattenfallet att rafta i för ett företag. Det var en helt ok upplevelse, där vi mest var glada över att leva efteråt. Våran båt fastnade nämligen under vattenfallet efter det 7-meter höga fallet. Jag och Elise som satt längst bak hade 1 minut eller 2 där det var svårt att andas då vi i princip fick hela vattenfallet med all sin kraft över våra huvuden.

Efter det var det dags för en mycket lugnare aktivitet, nämligen besöka Fylke! Eller i alla fall Hobbitton där scenerna från fylke spelades in i Sagan om Ringen filmerna.

Efter Rorutura bar det vidare mot Hot Water Beach och Cathedral Cave. Hot Water Beach har inte fått sitt namn av en slump. På grund av områdets vulkaniska aktivitet så kommer 70-gradit vatten upp ur marken om man gräver på rätt ställen. Vilket innebär att man kan bygga sin egen varmvattenpool. Eller som området marknadsförs ”Build your own private hot water pool” så privat blev det inte då området kryllade om folk.

 

Nu har vi kommit enda till Auckland där vi idag hittade en friidrottsbana för att springa 3000m-test på. Tyvärr var de tre innersta banorna avstängda, vilket kanske inte gjorde testet helt exakt. Men jag tror att vi efter diverse mätningar lyckades komma fram till ett test löp på 4:e banan som var nära 3000m. Jag löpte in på 9.34 som nytt inofficellt pers (tidigare pers 9.46). Med tanke på att jag hade tunga joggingskor och löpte ensam så är jag nöjd med tiden och den vittnar ändå om några kliv frammåt.

Nu ska vi avnjuta en sista kväll här på underbara NZ innan vi är redo för att ta reda på vad Kuala Lumpur har att erbjuda.

 

Då var säsongspremiären avklarad i och med de Nya Zeeländska mästerskapen (där jag har tävlat utom tävlan på alla tävlingar, inte tävlat om någon mästerskapstitel och alltså inte brytit mot nya regeln för start vid SM)

Kort sagt så kan jag väl säga att det har gått bättre och bättre under tävlingarna och om jag fortsätter ha samma utvecklingskurva så kommer 2013 bli en riktigt fin säsong..

Sprinten var en riktigt svår sprint på en extremt detaljerad karta, något jag inte var helt redo för att klara av. Det hela slutade i felstämpling. På två kontroller.. Karta, Resultat

Medeldistansen gick i riktigt svår kustterräng med extremt detaljerad kurvbild som var galet svårläst på 1:10 000. Jag fick inget bra flyt i loppet och det blev en hel del småbommar när jag la bort över 5min på en kontroll så var det bara att inse att det var kört och bara försöka fullfölja med hedern i behåll. Slutade på 13:e plats. Karta, Resultat

Efter medeln så var jag riktigt less på min insats så jag sprang Elises bana också för att få lite mer träning och en chans att lära mig terrängen.

Långdistansen är jag riktigt nöjd med var en sjukt tuff bana med över 500m stigning och jag kämpade på riktigt bra och kunde till och med öka farten de sista kontrollerna trots tuuunga ben. Jag orienterade riktigt bra förutom två vägval där jag tappade en del tid. Loppet räckte i alla fall till en 5:e plats. Karta, Resultat

Sen var det dags för den roligaste distansen under mästerskapen, stafetten. Stafetten gick i Castle Hill som är ett känt område där bland annat Narnia spelades in. Terrängen kan kort beskrivas som gräs, stora kullar och massvis med klippblock som bildar en labyrint. För att kunna göra en bra karta på området var den ritad i 1:4000 del vilket gjorde kartan läsbar och bjöd in till sjukt rolig orientering! Stafetten på NZ mästerskapet körs som en mixstafett och alla H21E löpare sprang första sträckan. Banan var 4,5km lång med 300m stigning vilket var en rejäl fysisk utmaning efter att redan ha tävlat i 3-dagar. Jag fick till ett riktigt bra lopp som räckte till att växla som tvåa vilket var en jäkligt skön känsla och ett bra kvitto in mot säsongen. Karta, Resultat

Efter att ha kommit in som tvåa växlade jag över till mig själv på andra sträckan eftersom att mitt lag bara hade två löpare. Tog det lite lugnare på andra sträckan, men klagade inte att få köra en till sträcka i den galet coola terrängen. Att springa på den här kartan är troligtvis den coolaste OL-upplevelsen jag haft. Karta

Sedan sist så har vi självklart gjort mer än att tävla så här kommer bilder från den senaste tiden med lite text till:

Nu är vi i Hamner Springs där vi ska avnjuta ett välförtjänt bad innan vi åker vidare mot nordön.

Då har resan fortsatt söderut, men innan vi lämnade glaciärerna så ville vi bestiga ett berg, så vi beslutade oss för att försöka oss på Mount Fox. Det skulle enligt informations skyltarna ta 8h fram och tillbaka så vi förstod att det skulle bli lite av en utmaning, men riktigt hur tufft berget var hade vi inte förstått. Det gick i princip vertikalt uppåt de första 1000 höjdmeterna. Utsikten där uppe var dock värd mödan och de sista 200 höjdmeterna gick lätt.

Vi åkte sedan vidare mot Wanaka där jag tog en kayak tur på Lake Wanaka som var helt sjukt kul och träning som mina armmuskler inte var helt vana med..

Nu befinner vi oss i Quenstown där vi bland annat har gott på en fjälltur bland bergsgetter och tagit ett välbehövligt bad på ett fint badhus med utsikt över de häftiga bergen runt stan.

Idag åker vi vidare med riktning mot Christchurch där  OL-tävlingarna som drar igång på fredag. Jag är taggad!

För första gången sedan vår NZ road trip börjagde för 12-dagar sedan så bor vi på en betald camping i natt. Detta innebär att vi har kunnat duscha i varmt vatten (villket är fantastiskt skönt jämfört med att bada i glaciär-vatten), vi har kunnat tvätta och nu ska vi snart äta mat vid ett bord där jag kan sitta raklång. Inget ont om vårt mobila hem, men allt detta känns fantastisk. Vi befinner oss vid Fox Glacier på Sydön och har hunnit med mycket kul sedan sist så jag tänkte kortfattat skriva lite om det.

Vi åkte vidare till Waikawa Beach där världscupen gick i januari och fick testa på terrängen som var både utmanande fysiskt och tekniskt. Riktigt kul orientering bland sanddynorna! Efter det bar det vidare mot Wellington där det blev mer orientering innan vi dagen efter tog färjan över till Picton. Väl där så var vi sugna på att få ta del av den fantastiska natur som Sydön är så känt för, så vi åkte vidare mot Abel Tasman National Park som inte gjorde oss besvikna och bjöd upp till löpning i vackra miljöer. Sedan fortsatte vi söderut mot de stora bergen och nu befinner vi oss alltså vid Fox Glacier. Nu till det väsentliga, bilder på den galna naturen vi möts av dagligen här:

 

Då har vi varit i NZ i några dagar och jag måste säga att vi redan har fått sätt finare natur än vad vi såg under en månad i Australien. Inget ont om Australien, men NZ levererar. Vi har en liten husbil med betoning på liten, men den är genialiskt byggd och har allt man behöver i ett hem.

Vi har besölt Waitomo Caves som var riktigt häftiga grottor där vi bland annat fick simma runt i mörkret i det iskalla grottvattnet.

Eter grottorna så åkte vi vidare mot Mordor, eller Tongariro  National Park som området egentligen heter där vulkanen som användes som Mount Doom i sagan om ringen filmerna ligger. Området var helt galet häftigt och för en löpare som älskar att springa bland berg så var det rena rama drömmen.. Vi spenderade två nätter där vilket resulterade i många timmars bergslöpning. Nu har vi åkt vidare mot Wellington och har kommit fram till kusten så i natt får vi nog havsutsikt från vårat klockrena boende.

Idag är vår sista dag i Australien imorgon bär resan vidare mot NZ! Fortsätt häng med på bloggen, ska försöka blogga så mycket som möjligt i mån av internet. Vårt boende den kommande månaden blir en liten husbil och vi ska försöka få se så mycket som möjligt av landet som  på förhand verkar riktigt häftigt.

Här har ni filmen från vistelsen här i Australien:

Om filmen inte syns uppdatera sidan så ska det funka, ändra kvaliten till 1080pHD på kugghjulet nere till höger för bästa upplösning.

Då kom dagen som Elise och jag har väntat på ganska länge dagen då vi skulle få springa riktig orientering i Australien. Skogsorientering alltså eller Bush-O som de kallar det här. Jag har sätt fram emot det här med lite blandade känslor. Riktig orientering i skogen är ju förbaskat roligt, men så finns det ju ett problem i skogarna här. Ormar. Livsfarliga ormar. För någon som mig som är rädd för ormar hemma så är det här inte direkt idealiskt. De lokala som jag hade snackat med om det här sa att det var sälsynt att man ens ser ormar och de flesta har bara sätt någon enstaka orm under över 20 års orientering. Så jag intalade mig att chansen att jag skulle se en var väldigt liten. Att jag inte skulle se en. Jag hade fel. Mer om det senare.

Vi är nu tillbaka i Brisbane och bor en bit utanför de centrala delarna. Träningen var belägen i ett område som kallas Daisy Hill dit vi tog oss med tåg, buss och gång.

Loppet gick bra jag kämpade på i värmen och gjorde bara något mindre misstag. Var riktigt cool terräng och bra bana. Framförallt väldigt kul att få springa OL i en så helt annorlunda typ av skog mot vad jag tidigare testat på. Kul var det också att få kötta på allt jag hade på en medeldistans igen. Riktigt coolt att se flertalet kängurus under banan med! Karta, Resultat

 

Efter träningen så hjälpte jag en kille att ta in kontroller, påväg mot den första vi skulle plocka in så ser vi en orm slingra sig iväg bara nån meter ifrån oss. En potentiellt dödlig sådan.. Jag blev sjukt förvånad över mig sjäv att jag inte fick panik. Tog det helt lugnt och tog in resten av kontrollerna. Det kanske var för att jag såg hur ormen flydde från oss som jag blev lugn. Imponerad över mig själv blev jag i alla fall och min ormfobi kanske delvis är botad. Fast jag hatar fortfarande ormar, såklart.

Han jag hjälpte med att ta in kontroller gav oss sedan skjuts hem för orienterare är ju som jag redan fastslagit flera gånger färbaskat bra folk.