Redo för comeback

Första etappen på årets O-ringen är genomförd, höll mig till planen genom att springa fort första 15-minuterna sedan powerjogg. Lite missnöjd med att jag bommade till en av de två kontrollerna jag sprang fort till. Annars var det ok. Fick trots allt på en riktigt bra spurt. Karta

Första cafet har satts på prov här i Örebro också, Espresso House, riktigt rivigt Espresso. Precis som det ska vara. 3,5 bullar från min sida.

Då knät inte sa emot idag så är jag redo för comeback imorgon. Jag har inga direkta förväntningar på resultat då jag inser att jag efter ca 180-skadedagar ligger lite efter fysiskt. Men det skulle vara en stor seger för mig om jag kan komma i mål med ett knä som känns bra. Sen går jag självklart in för att göra ett riktigt bra lopp imorgon också, ska bli nå fruktansvärt roligt att få gå på för fullt ett helt OL-lopp. Det var ett tag sen.

Snart ljuder startpipen igen och jag får ge mig ut på min comeback. Som jag har längtat efter den dagen.

I Örebro

Är inkvarterad i Örebro för årets upplaga av O-ringen. Det blir hus för mig i år. Visst har det sin charm att vakna mitt i natten av att tältet regnar in och att det har gått hål på luftmadrassen. Men det ska bli skönt att bo med tak över huvuder i år.

Har hunnit med en fin träning på jogg avstånd härifrån. Karta

Har även gått på en väldigt intressant föreläsning med Daniel Hubmann, han verkar vara en oerhört seriös kille och det är nog ingen slump att han är bäst..

Det sägs att allting vänder

Sitter och lyssnar på Lars Winnerbäcks nya låt; När en stannfågel ger sig av. På repeat, som alltid med nya låtar av den mannen, de växer för varje spelning. Även om du inte är Winnerbäck-fantast så ge det ett försök med några spelningar.

”Det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis”

Not quite finished yet

”Nah man, not quite finished yet…” säger Eminem på hans nya skiva. Precis vad jag känner just nu, jag är på väg tillbaka. Jag är inte tillbaka än, men dagens knappa 15-minuter smärtfri löpning i tävlingsfart ger hopp.. Karta

Primal

Har de senaste månaderna mer och mer gått över till en mer naturlig kost, ganska mycket åt stenåldershållet. En primal kost helt enkelt. Ungefär som det jag skrev om i mitt blogginlägg kost. Jag läser mycket på Primal gurun Mark Sissons hemsida. Har nu även beställt hans bok och ser fram emot mycket intressant läsning. Hans tänk bygger inte bara på kosten utan att leva som en stenåldersmänniska i den här moderna världen mer. Grunden till det hela bygger på att det rent evolutionsmässigt inte har hänt särskilt mycket sedan vi bode i grottor jagade djur och samlade bär, frukt, nötter och rötter mm.

Lever ett ganska härligt Primal liv här på ön Hasslö med bra mat och bra träning. Nu väntar en simtur i havet. Bringing out the caveman!

Kommer troligtvis att skriva mer om det här, men så länge en sjukt skön film med lite Primal-träning:

Efter 171 dagar så ser jag ljuset

Efter att i 171 dagar ha famlat i den mörka tunneln där jag har kastats mellan väggarna mellan hopp och förtvivlan. Så ser jag nu en gnutta ljus, det är knappt så att jag vågar erkänna för mig själv att det är en strimma ljus jag ser där borta vid horisonten. Efter att ha hoppats på allt för många mirakelkurer så vågar jag inte sätta mitt hopp på ett kort som så många gånger förr. Men utan tvivel så mötttes jag av solen i ögonen för någon timme sedan.

Det hela började för 10 dagar sedan då min bror under en härlig morgonjogg i den Stockholmska skärgården gör ett vansinnes ryck upp för en rejäl backe. Kanske var det så att jag inte tålde att se honom springa ifrån mig, eller så var jag bara less på allt vad jogg har att göra med. Så jag körde, blåste upp för den branta backen som avslutades med en trätrappa som jag trots ben tunga av mjölksyra studsade upp för. Väl uppe på toppen så insåg jag att knät kändes bra. Den sista vägen hem så väcktes en ide i mitt huvud.

Någonting som jag har kört på när jag har tagit mig tillbaka från skador är att sakta trappa upp löpningen. Då löpning i ganska lugn fart. Men vid den här skadan uppstår problemen när jag springer fort. Efter att ha funderat lite mer under den sista biten av morgonjoggen så kändes det till slut ganska självklart vad jag skulle testa för någonting; sakta upptrappning av löpning i högfart.

I morse så möttes jag av solen i ögonen när jag sprang längs med Garpahamnen, slänger en titt på min klocka. Där står det 10min och jag stannar upp och pustar ut, med blicken ut över Östersjön. 10 min smärtfri löpning i hög hastighet, det är näst intill overkligt i det som har varit min verklighet de senaste 171 dagarna.

Jag ska dock inte ropa hej förns jag är över bäcken, det blir så jobbigt när man plaskar i halvägs över då. Men en gnutta ljus det är vad det är.

Här springer jag förbi under min morgonjogg, med solen i ögonen

Lite OL skadar väl inte

Trots mitt utlägg igår om att jag ska försöka bygga upp en ol-abstinens innan Polen-lägret för att där kunna vara hungrig på att gå in till 100% mentalt på varje träning samt att kunna analysera sönder varje träning. Så fick det bli ett orienteringspass idag. Som tur var så bidrog den fina turen i skogen kring Ronneby Brunnspark till ett ännu större sug efter orientering. Så länge jag kan hålla kvar det så är jag glad. Karta

Ge mig en månad där jag får vara skadefri

Morgonjogg och tung styrka på det gamla hederliga ryssgymmet här på Hasslö. Det är dagsverket det. Här på Hasslö så lever jag mer eller mindre drömmen med träning som ända måste. Träningen har gått som smort den senaste tiden, stenhårda rullskidpass där pulsen har legat på ett sätt som jag inte lyckats påkalla med allternativträning tidigare gör att jag känner mig riktigt stark. Ge mig en månad där jag får vara skadefri, så tror jag att jag är back in business. Den fysiska grunden finns där, tekniken finns där. Det är lite specifik löpträning i högfart som behövs.

Har inte blivit någon OL sedan den härliga upplevelsen i Hertsjö skogarna. Abstinensen finns där, vilket känns gött. För jag vill inte träna allt för mycket orientering innan Polen-lägret som jag ska på veckan efter O-ringen med Albin och Mandus Ridefelt deras Pappa samt Daniel Lindgren. Då ska jag vara mer sugen på OL än någonsin tidigare, för då börjar en ny fas mot Polen. Då vill jag kunna vara motiverad för att optimera varje kontroll. För där ska lärdommar dras som aldrig förr.

Alternativträning när den är som bäst

Ett moln av fåglar flaxar upp mot himlen, en betande ko muar lite lätt. Allt medans kajaken jag färdas på skär sin väg genom ett böljande hav som svalkar mig genom att då och då skvätta upp lite av det salta vattnet på mig. Idylen går inte att ta miste på, det är pass som det här förmiddagspasset som gör att jag älskar att satsa på en idrott. När jag sitter i kajaken så gör det för en stund inte mig ett dugg att jag är skadad. Alternativrtäning när den är som bäst.

Rutten

Kvarten

Sitter och äter en banan och klunkar stora mängder vatten. Under mitt rullskidpass som jag körde nyss så undrade jag ett tag om det regnade, men med en molnfri himmel var detta inte troligt. Det visade sig i intervallvilan att det droppade svett från min hjälm. Det är tropisk hetta här i Sveriges trägård. Så med vattnet försöker jag ersätta den tappade vätskan.

Jag tycker att det är extremt viktigt för optimal återhämtning vad jag gör närmsta kvarten efter slutförd nedvarvning. Försöker alltid stretcha, äta ett återhämtningsmål ofta en frukt och dricka. Sist, men kanske viktigast för en snabb återhämtning. Kallduschen.

Tur att vi saknar varmvatten i den här pytoreska lilla blekingestugan. Det blir liksom mindre velande på det viset.

Så nu; kalldusch.