Göran Winblad

Jag har nu varigt skadad i 2 månader, två jobbiga månader där jag har fått kämpa med motivationen. Motivation för att avverka 10 timmar tråkig alternativ träning per vecka är ingenting man hittar i ett flingpaketet direkt. Tro det eller ej, men det finns faktiskt vissa saker som är positivt med att vara skadad. Eller rättare sagt: det finns EN sak som är positivt med att vara skadad. Man får tid på att fundera om det verkligen är det här man vill göra och lägga ner sin tid på (med ”det här” så menar jag min idrottsatsning i form av orientering). Jag har funderat en hel del de sista två månaderna.

Det här är tredje vintern i rad som jag är skadad så jag kan bittert konstatera att min kropp inte skapt för att löpa. Under min skadeperiod har jag också kommit fram till att jag skiter fullständigt i om min kropp är skapt för att löpa eller inte. Det är det här jag tyckerom och brinner för. Jag ska bli ett exempel på vad man kan åstadkomma med en dröm och en hel del vilja. Just det en dröm, det är den tredje saken jag har kommit fram till under den här skadeperioden att jag behöver ett långsiktigt mål, en dröm som kan driva mig framåt genom kämpiga perioder som den här. Drömmen för mig är att ta mig till Polen 2011. För de som inte är inbitna orienterare har jag full förståelse för att det låter konstigt att drömma om Polen, men Junior VM i orientering arrangeras där då. Dit ska jag.

De uppmärksamma har märkt att jag har bytt namn på min blogg efter diverse Göran Persson incidenter så lämpar sig det nya namnet bättre enligt min åsikt. Göran Winblads väg mot Polen. Idén är delvis tagen från triatleten Jojje Karlssons blogg som jag förövrigt varmt rekomenderar. Namnet ändras, men inehållet blir det samma. Jag kommer fortsatt inte bara skriva om träning utan även spekulera kring saker som jag stöter på i mitt liv.

Har i svenska uppgift till imorgon att skriva en uppsats om ett barndomsminne, jag har skrivit om min första skidtävling. Skrivandet har gått tungt, jag har av någon anledningen fått kämpa fram varje ord flytet har inte funnits där. Här är i alla fall resultatet.

Min första skidtävling
Jag minns hur hjärtat bultade, hur jag sakta rörde mina skidor fram och tillbaka i spåret. Jag minns den ihåliga känslan i magen. Snön låg vit runt mig där jag stod i min blå tävlingsdress, jag ville inte stå där. Jag ville bort, långt bort.
Ett skott ljöd i luften, de tävlandes stavar knarrade i den kalla snön där vi genom frenetisk arm och benförning färdades över det öppna fältet. Efter startgärdet ledde banan fram till en brant uppförsbacke.
Jag sprang på mina skidor, mina andetag var frekventa och hjärtat jobbade på högvarv. Min blick var fäst på ryggtavlan av den tävlande som låg före mig, han hade en rödspräcklig skidtrikå, jag kämpade för att inte släppa ryggen.
Minnet från första backen är klart som vattnet i den renaste av sjöar, men sen är det tomt ända fram tills sista nerförsbacken, där kommer minnena tillbaka.
Jag kurade ihop mig, tittade ner i den blänkande skaren. Där och då konstaterar jag en sak som etsats sig fast i mitt minne, jag konstaterar för mig själv att det här var ganska roligt ändå.
Jag stakade mig fram den sista biten mot målet, mållinjen bestod av en rödsprayad linje, jag tittade ner på mina vita Kneisel skidor när de gled över linjen.
Det var en härlig känsla efter loppet jag gick runt på tävlingsområdet och svävade på moln. Känslan av att ha uträttad någonting var stor, nervositeten och obehaget som jag hade känt innan loppet var båda två som bortblåsta. Känslan kan liknas med en karusell, nu hade jag åkt den häftigaste attraktionen och ville bara åka igen och igen.

På ett gym här i Sandviken finns det träningscyklar med följande varningstext ”Caution: Stop exercising if you feel pain, faint, dizy or short of breath.” Är det jag som har missuppfattat det hela? För enligt mig så är de ovanstående engelska adjektiven de som bäst beskriver hård träning.

Jag bestämde mig för att åka till Uppsala och spendera helgen här, mest för rykterna om en gudomlig medeldistans som skulle genomföras idag, men även för att hälsa på mina släktingar.

Som jag tidigare skrev så skulle jag testa att springa igår, det var underbart, men tyvärr så hade det sina bieffekter. Efter löpningen fick jag ont i min höft, en skada som jag trodde jag hade blivit av med. Ikväll så ska jag iväg och klättra med min syster och min kusin.

Fan villket tråkigt inlägg det här blev, men jag tror att jag kan lyfta upp det genom att lägga ut den gudomliga medeldistansbanan som var etapp 5 av Tour de Linné, här har ni den.

Det man själv inte inser när man inte är skadad är vilket jävla privilegium det är att kunna springa utan att det gör ont och förhoppningsvis så kommer jag kunna göra det imorgon för jag börjar bli jävligt less på mina benhinnor nu. När den här träningssäsongen började så hade jag ett stort överflöd av motivation, motivationen har tyvärr sakta men säkert försvunnit och just nu går jag enbart på vilja…

Jag är egentligen inte särskilt orolig då jag trotts benhinne skadan har tränat på bättre den här vintern än någonsin tidigare, men det börjar kännas tyngre och tyngre för var dag som går utan att jag kan springa. Idag blir det 4 minuters intervaller på testcykel, inte värdens roligaste pass, men det är bara att borra ner huvudet och tänka på den kommande säsongen.

Men imorgon smäller det alltså, inskrivet i planeringen: 20min jogg. Det kan bli hemskt, men det kan också bli alldeles underbart.