Var hos en ortoped på Bollnäs sjukhus idag och han tyckte att en kortisonspruta vore aktuellt. Han trodde i alla fall inte att det kunde bli sämre, så han fick ge mig den där kortison sprutan. Nu är jag hallt, jag hoppas verkligen att det är temporärt och att det i alla fall inte ska bli sämre av kortisonet. Ärligt talat så tror jag inte att det kommer bli bättre av det här, orkar helt enkelt inte sätta mitt hopp till någonting, har gjort det så många gånger det senaste halvåret. Varje gång jag har insett att jag står på ruta 1 igen så är det alltid samma besvikelse. Jag är så jävla less på den där besvikelsen.
Jag har i alla fall bestämt mig för en sak, om jag någonsin blir kvitt den här knäskadan, om jag kommer kunna springa fort och långt helt utan smärta igen. Då ska jag aldrig mer bli skadad igen, det ska bli mitt huvudmål. Det vore så gött att få slippa den där upprepade besvikelsen.