När alla andra orienterare förutom föredettingarna och invaliderna (jag själv) kliver på någon båt som ska ta dem hem från Finland. Då hoppar jag på kryckor iklädd våtdräkt ner mot Björktjäratjärnen för att sakta förfrysa i takt med att fåglarna gör skenattacker mot mig för att visa hur ovälkommen en badgäst är en sådan här mulen dag. Vattenlöpning är inte särskilt roligt. Problematiken är att det är tråkigare att sitta still och tycka synd om sig själv. Så därför trampar jag mig sakta fram i vatten som omöjligt kan vara plusgrader. Och ja, badhuset är tydligen sommarstängt. Vilket jag stöttar till 100%. Det blir så lätt att man viker ner sig och åker till ett varmt badhus om den möjligheten finns och är det någonting som får än att vilja stoppa en pistol i munnen så är det vattenlöpning inomhus.
Nu blev det lite bittert, men det känns inte bra nu. Känns jävligt oläglig den här skadan, precis som alla andra skador. Finns det några lägliga skador?
The uppside of the downside är i alla fall motivationen, orienteringssuget, träningssuget. Vill ingenting hellre än att tassa häll i vacker hälsingeterräng. Någon gång blir jag väl hel igen. Jag brukar ju bli det.
Kaffe på det här.