Okategoriserade

Bollnäs – Uppsala, på cykel

Jag försöker hålla upp blicken och hålla cykeln rak längs väg 272 på väg in i Årsunda. Benen gör ont, knäna gör ont, ryggen gör ont, huvudet gör ont, fötterna gör ont, allt gör ont. Förutom att försöka hålla upp blicken och hålla cykeln rak så gör jag allt för att inte tänka två tankar. De två tankarna jag inte försöker tänka är: hade jag tagit tåget hade jag varit framme och jag är bara halvägs. Varpå jag självklart tänker “Hade jag tagit tåget så hade jag varit framme. Jag är bara halvägs”. Jag har cyklat 115km och ser en vägg tona upp sig framför mig. Men snart ska jag bli på bättre humör och lära mig två sanningar om livet. Saning 1: kaffe har helande och stärkande krafter som inte ska underskattas Saning 2: kroppen är grym.

Midsommarhelgen spenderade jag i stockolms-skärgård där jag bland annat har bedrivit alternativträning i form av paddling och njutit av sommaren. I går åkte jag med min moster och mina kusiner från Stockholm till Uppsala för att göra mig redo för dagens mandomsprov – 227km cykling. Solo. Uppsala – Bollnäs.

Cyklingen började helt okej, benen funkade bra och jag var vid hyfsat gott mod trots att jag var väl medveten om att jag hade en “long road ahead of me”. Hade lite svårt att hytta ryttmen, men i övrigt så var det inga konstigheter fram tills jag hade lämnat Österfärnebo bakom mig. Då klev jag in i outforskat område. Då menar jag inte rent geografiskt utan mentalt, jag hade då cyklat 4h vilket innebar att jag gick över tiden för mitt tidigare längsta träningspass. Jag hade också för en bit sedan cyklat längre än vad jag tidigare gjort. Vad skulle hända nu var frågan, med skräckblandad förtjusning så trampade jag in i detta outforskade område.

Det rullade fint ett tag, men som ni redan har läst så fram mot Årsunda så började kroppen säga ifrån. Tog mig trots allt på sparlåga fram till Sandviken. Där åt jag en Strömmingstallrik som mest gjorde mig illamående. Sedan cyklade jag vidare till Trimtex-kontoret där Pärten hade utlovat kaffe. Utrustad med en ny cykelkeps under hjälmen och två nya och fyllda Trimtex vattenflaskor lämnade jag Sandviken, ypperst tveksam om hur benen skulle klara av det som väntade.

Efter en kopp av det svarta guldet på Trimtex-kontor.

Jag vet inte vad som gjorde susen kanske vilan, kanske maten, kanske att jag närmade mig Hälsingland, kanske cykelkepsen, eller mest troligt: kaffet och dess helande egenskaper. I vilket fall så cyklade jag rakt igenom väggen som jag hade haft framför mig från Årsunda. Jag blev till en maskin som arbetade i symbios med cykeln. Kände mig ruggigt stark, kunde pumpa på mycket snabbare än vad jag hade gjort tidigare under dagen.

Känslan av att vara i ett totalt flow fortsatte, jag for genom Ockelbo, Lingbo, Holmsveden i ett nästintill meditativt tillstånd. Med 30km kvar till Bollnäs fick jag dock kramp i vänster lårmuskulatur varpo större delen av kroppens muskler föll in i krampens körsång. Efter att ha tagit en kortare paus, käkat lite jordnötter och intagit vertikalt läge så gjorde musklerna på samma vis som jag själv – höll käft och kämpade vidare.

Efter drygt 8h effektiv-cykling så började kroppen återigen kännas oövervinlig. Kunde spurta in på Bollnäs gator och till slut nå Vinbärsvägen 9 efter 227km cykling med ett leende på läpparna. Kroppen är grym.

Den totala effektiva-cykeltiden blev 8h45min och totalt så vilade jag 2h. Det här är någonting jag vill göra igen…om ett tag.

Rutt över vägen jag cyklade.

4 reaktioner på ”Bollnäs – Uppsala, på cykel

  1. Det är det som är så härligt med cykling. Man kan vara hur utpumpad som helst och sedan lägga sig på en härlig gräsmatta i en kvart och känna sig hyffsat fräsch. Bra kämpat!

  2. Halloj Göran

    Imponerad av din cykling, men jag måste klagöra en sak.

    Paddling är huvudträning allt annt är alternativträning. Basta!

    /Kjell
    😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *