Under dagens styrkepass kände jag för första gången hitintills under den här vintern lite motivationsbrist, men ryssträning ala Simon fick mig på rätt köl igen. Min motivationsbrist beror troligtvis på att mitt så kallade knä (gör inte rättvisa för namnet) har löjlat sig senaste veckan. Vilket innebär att jag inte har kunnat springa, vilket suger, men det visar bara hur fruktansvärt bortskämd jag har blivit. Kunde jag springa i överhuvudtaget förra vintern? Njet*. Borrade jag ner huvudet och körde? Da*. Att kunna springa är ett jävla privilegium som man lätt glömmer bort när man kan springa. Som tur var börjar knät kännas bättre och jag var nyss ute och sprang en liten nattsprint med Ridder. Karta
Nu i fortsättningen ska jag njuta av att kunna springa. Inte vara så himla bortskämd. Vara mer ryss.
* Nej och ja på ryska