På lördagsförmiddagen stod jag äntligen på en startlinje jag längtat efter med ett leende på läpparna. Mitt ute i skogen någonstans utanför Trollhättan. Spänd. Laddad. Taggad. Redo. Detta efter ett kval som gick bra sånär på en kontroll som jag spikade, men inte trodde var min vilket resulterade i att jag vaskade (Albin Ridefelts nya mycket trendiga utryck för att ”medvetet” kasta bort lite tid under ett lopp) två minuter. Gick i alla fall lugnt vidare till final, vilket är det enda som egentligen betyder någonting i ett kval.
Så stod jag där på startlinjen. Försa sträckan var svår, tillika underbart fin. Tänker att det här kan bli riktigt kul, tar det ganska lugnt till ettan och spikar den. Får även tvåan riktigt bra och känner mig inne i loppet. Några felsteg senare skulle loppet vara mer eller mindre över.
Hoppar nerför en brant, får lite bakåtrotation, landar på ryggen med högerhanden under kroppen. Reser mig upp och konstaterar att kompassen är krossad. Första gången en kompass går sönder för mig och det händer i en SM-Final. Försökte intala mig själv att jag kan orientera bra utan kompassen. Det kan jag inte. Slirade runt i någon bäckravin som banläggaren av någon anledning hade valt att lägga stora delar av banan i. Kom efter att ha sprungit snett ett antal gånger tillslut i mål och slutade 12:a.
Visste inte om jag skulle vara ledsen, besviken eller förbannad. Var lite av varje. Hade hoppats på så mycket mer den här dagen.
Idag var det stafett där Figge levererade på första sträckan och var inne som 3:a, tyvärr så hade Andreas en tung dag idag så jag fick gå ut en bit ner i startfältet. Gjorde i alla ett bra lopp utan misstag. Hade med mig en reservkompass på banan. Tänkte börja ha det nu, alltid lär man sig ju nått..
Helgen slutade i alla fall på bästa tänkbara sätt tack vare 3 grymma killar. Då RBK plockade hem seniorguldet i stafetten. FAN VAD BRA NI ÄR JEPPE, JONAS OCH JEKKE!
En reaktion på ”Brustna drömmar, krossad kompass och SM-Guld till RBK”