Dags för sprintcomeback

Firar en lyckad (förhoppningsvis) praktisk examination som jag fick ur världen nu på morgonen med att göra comeback som sprintorienterare. Med blandade känslor.

Jag har en gång i tiden gillat sprint, kommer ihåg i H16 klassen när jag såg fram emot sprintloppen extra mycket. Tror detta till stor del berodde på att jag älskar att få ta ut mig ordentligt vilket jag lyckades med på sprint och hade svårare med på de andra distanserna på grund av bristande teknisk förmåga. Ju äldre jag har blivit har jag dock mer och mer tappat lusten för sprint, kanske för att framågongarna inte direkt har haglat där, förutom ett Sprint-SM kval på ön Koster som jag vann med 42sek. Fast det var ju mer medeldistans än sprint. Troligtvis därför det var så kul med. Men hur resultaten än har varit så tycker jag inte att sprint är lika roligt som riktig (ja jag skrev riktig) orintering i skogen. Helst i detaljrik terräng om jag själv får välja.

Att ifjol vara banläggare och kartritare till O-ringensprinten inne i Bollnäs ökade inte min entusiasm för sprint. Trots att jag verkligen gillade skapande processen av att rita en karta från grunden, lägga banor och tillslsut få se arrangemanget gå av staoeln med bra publiktryck. Jag fick anpassa banan till stor del efter publiken och kartan för att den tekniska biten ska bli så lätt som möjligt (ta bort så många enskilda träd som möjligt) så insåg jag mer och mer att detta inte är orientering. För mig är sprint mer en väldigt unik löpartävling där det handlar mycket om accelerationer och kunna ta svängar snabbt. I alla fall i svenska städer blir det inte så mycket mer utmanande än så.

Men nu ska jag göra sprintcomeback ikväll på Uppsala Sprint-Cup, mest för att arrangemanget går väldigt nära hemifrån. Men även för att få springa med löparshorts, än av få fördelar med denna avvart av orientering. Sen är det ju bra löpträning med om man inte får ont någonstans av det hårda underlaget.