Mitt vänstra knä kändes lite ömt efter målgång på Lång-SM, det var väl ingenting specielt med det tänkte jag. Det var väl bara slagskadan från helgen innan som fick lite för mycket. Det skulle väl gå över till dagen därpå, tänkte jag, min egen naivitet skrämmer mig. För det gjorde förbaskat ont dagen efter, och idag är det inte mycket bättre.
Jag vet, hade jag varit klok så hade jag inte sprungit Lång-SM trots att knät kändes helt bra förutom att det var lite ömt när jag tröck på det. Men det är inte så jävla lätt att vara klok alltid. Inte så jävla roligt för den delen heller.
Fast kanske roligare än att sitta här två dagar före Medel-SM och sakta inse att en start känns ganska långt borta. Det känns förjävligt. Jag hoppas att jag inte står inför ännu en mastodont skada. Det får inte bli så nu, det ska gå över på någon dag, om min vilja kan påverka knät så kommer det bli bra på någon dag.