Det är höst nu, inte sant. För nu blir det bara kallare och mörkare. Inte för att jag har någonting emot det då det betyder att en träningsperiod är på intågande. Det som gör att hösten känns så mörk nu är en hals som fortfarande inte är bra och framförallt ett knä som verkar ha bestämt sig för att jävlas med mig. Det är nu jag ska börja den riktiga resan mot Polen, det är nu jag ska bli bättre och starkare för varje dag. Med ett knä som värker trots att inaktiviteten har varit maximal så blir jag orolig att så inte kommer bli fallet.
Jag har i alla fall tiden på min sida än så länge, för hösten har ju precis börjat och innan jag ska vara grym så ska det komma en vinter om jag inte helt missminner mig.
Det går inte att skynda sig till resultat, det en av många lärdommar livet har bjudit på det här året.