Det var för mycket att begära..

Tydligen så var det för mycket att begära att jag skulle få springa en medeldistans. Jag kom visserligen till start och jag tog mig visserligen halvägs till 4:an, men sen var det över. Kände redan från början att sjukdomen jag haft har satt sina spår och i kombination med min pollenallergi så blev det svårare och svårare att andas. Orienterade bra, men fick hela tiden sänka farten och insåg mer och mer att det här funkar inte. Halvägs till 4:an kunde jag knappt andas och fick sätta mig och hosta upp slem. Då var det bara att gå hem sen.

På söndagen så hade jag på förhand bestämt mig för att skona kroppen och bara ta kartan och sedan jogga några kontroller som ett lugnt träningspass. Jag tänkte i all min bitterhet att det här blir väl tråkigt. Jag tänkte att jag helst av alt bara ville åka hem. Men så hände nått där uppe på hällarna. Jag joggade runt och hittade på kontrollpunkter för mig själv på ett av de finare bergen i denna underbara terräng och kom på mig själv med att tycka att det var kul. Glädjen till orienteringen fans där igen och solen sken till och med.

Jag kan summera denna helg som ännu en misslyckad sådan fast samtidigt så blev jag fruktansvärt sugen på att hitta tillbaka till den formen jag var i för någon vecka sedan. Jag har någon form av störning som gör att jag blir mer sugen på att träna hårt av dessa misslyckanden.

Så nu knackar vi igång igen.. Det vill säga OM pollentabletterna börjar göra någon verkan.