Efter 171 dagar så ser jag ljuset

Efter att i 171 dagar ha famlat i den mörka tunneln där jag har kastats mellan väggarna mellan hopp och förtvivlan. Så ser jag nu en gnutta ljus, det är knappt så att jag vågar erkänna för mig själv att det är en strimma ljus jag ser där borta vid horisonten. Efter att ha hoppats på allt för många mirakelkurer så vågar jag inte sätta mitt hopp på ett kort som så många gånger förr. Men utan tvivel så mötttes jag av solen i ögonen för någon timme sedan.

Det hela började för 10 dagar sedan då min bror under en härlig morgonjogg i den Stockholmska skärgården gör ett vansinnes ryck upp för en rejäl backe. Kanske var det så att jag inte tålde att se honom springa ifrån mig, eller så var jag bara less på allt vad jogg har att göra med. Så jag körde, blåste upp för den branta backen som avslutades med en trätrappa som jag trots ben tunga av mjölksyra studsade upp för. Väl uppe på toppen så insåg jag att knät kändes bra. Den sista vägen hem så väcktes en ide i mitt huvud.

Någonting som jag har kört på när jag har tagit mig tillbaka från skador är att sakta trappa upp löpningen. Då löpning i ganska lugn fart. Men vid den här skadan uppstår problemen när jag springer fort. Efter att ha funderat lite mer under den sista biten av morgonjoggen så kändes det till slut ganska självklart vad jag skulle testa för någonting; sakta upptrappning av löpning i högfart.

I morse så möttes jag av solen i ögonen när jag sprang längs med Garpahamnen, slänger en titt på min klocka. Där står det 10min och jag stannar upp och pustar ut, med blicken ut över Östersjön. 10 min smärtfri löpning i hög hastighet, det är näst intill overkligt i det som har varit min verklighet de senaste 171 dagarna.

Jag ska dock inte ropa hej förns jag är över bäcken, det blir så jobbigt när man plaskar i halvägs över då. Men en gnutta ljus det är vad det är.