Fasaden rasar

Alldeles nyss så rasade min positiva fasad som jag har byggt upp för mig själv, någonstans mellan att bläddra igenom rubrikerna på World of O och att lägga en träningsbana. Jag försöker konstant att se saker från det positiva synsättet och har lyckats ett bra tag, tills nu. För nu känns det ganska hopplöst, för det är ett helvete. Jag tränade grymt bra hela hösten/vintern bättre än någonsin tidigare, kände att jag är på rätt väg, sen slog jag knät i en sten på en vintercup. Någonting som inte borde ha betytt ett dota. Men, i knäfan måste någonting hemskt hänt, för det var väl ungefär 5 månader sedan och det är väl snarare sämre nu än nånsin tidigare. Det tar på mig att ha orienteringen runt mig hela tiden, det har jag för att jag tycker att det är så förbaskatt kul. Men jag står liksom vid sidan av, utanför, får inte vara med på riktigt. Det som gör att det känns så hopplöst är att det inte blir bättre, inte ett dugg. Det finns inga mirakelkurer, frågan är om det finns någon kur. Jag börjar tveka.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=MRzaQt-xxGQ&hl=sv_SE&fs=1&rel=0]

För mig funkar det inte att bara gå runt och le och vara glad hela tiden, det är praktiskt omöjligt. Jag har ambitionen, men att vara förbannad och less hör till livet det också. Det är stunder som den här som får än att uppskatta när man väl har solen i ögonen.