Det är inte annat än att jag undrar vad jag håller på med ibland ute i en mörk kall skog någonstans. Självklart med några decimeter snö och en skare som är så hård så man precis går igenom den för att sedan känna sitt smalben sakta demoleras mot den hårda skaren. Men samtidigt känns det på ett sätt rätt så självklart att jag pulsar fram där. Det är ju på sitt sätt fantastiskt roligt. Och framförallt vad i hela fridens namn skulle jag annars ha för mig på en fredagkväll som skulle toppa detta? Förutom då att se på favoritprogrammet Skavlan som jag lämpligt nog hann hem till.
Tog tåget hem till Bollnäs igår så dagens tredje pass fick bli snöpuls-natt-orientering i Glössboskogarna på fin fina O-ringen-kartan från i somras. Tufft var det och sakta gick det. Karta. Men jag ska inte klaga, träningssällskapet Charlies lampa hade dagen till ära bestämt sig för att inte orka mer. Hård som han är så är det klart att han körde natt-ol ändå, med mobilen som lyse. Det är fredagsnöje det mina damer och herrar, att fumla runt i en mörk skog fylld av snö och sten med endast skenet från en mobillampa. Det är sånt som härdar än.
En passande låt på det är den svenska björnstammens nya: Mörkt kallt ljus. Som är så färsk att någon inte laddat upp den på youtube än, men lyssna på den på Spotify eller vad du nu använder för musikspelare. Du kanske till och med kan köpa skivan och spela på din stereo om du lever på stenåldern. Lös det i alla fall jag curlar er vanligtvis för mycket här. Tro mig, förbaskat bra låt.