Det största målet jag jobbat mot under vintern har varit Natt-SM som går av stapeln på fredag. Sen operationen i höstas som tog ganska lång tid att återhämta sig från har det som motiverat mig mest att komma tillbaka till varit Natt-SM. Jag har tränat mer än dubbelt så mycket Natt-OL mot vad jag gjort något år tidigare och verkligen känt att jag tagit många steg framåt där. Det kändes som jag var på väg mot något riktigt bra innan foten började krångla, med bra alternativträning så hoppades jag kunna hålla i formen bra.
Det känns väldigt trist att idag behöva bestämma mig för att det inte blir något Natt-SM för mig i år. Det är inte foten som sätter stopp utan det allmänna hälsotillståndet. Blev sjuk i helgen och har legat i hög feber hela veckan idag är första dagen febern har släppt taget om min kropp, men att springa Natt-SM om två dagar är såklart kört.
Ibland tänker jag på alla lopp jag aldrig sprang. Alla lopp jag skulle springa alltså, men hindrades av sjukdom/skada. Det är en liten sorg jag bär på alla härliga utmaningar jag gått miste om. Det positiva med att ibland tvingas avstå tävlingar man sätt fram emot är att man inte längre ser det som en självklarhet att få möjligheten att stå på startlinjen. Denna insikt kan förhoppningsvis göra att jag verkligen tar chansen när jag väl får möjlighet att stå på startlinjen.
Min säsongspremiär får alltså vänta och det känns långt tills jag kan springa så fort som jag vill igen.