Jag är inte den som ger upp

Vårsäsongen tog slut för mig innan den börjat på förra helgens Stigtomtakavlen. Trampade snett och det högg till i senan jag haft problem med. Fick halta in sista halvan av banan. Har kämpat stenhårt för att foten skulle hålla in mot säsongen.Trodde foten var bra igen, men så var inte fallet. Ett snedsteg och jag var tillbaka på noll. Bara att konstatera att det var kört med 10-mila och alla andra stora tävlingar jag sett fram emot den här våren.

Börjar kännas lite hopplöst med en fot som fortsätter krångla på olika sätt. Har stundom undrat om det är värt lägga så mycket tid och energi på att nå mina mål inom orienteringen. Har undrat varför jag gör det. Det jag kommit fram till är att även fast jag i motgångar försökt distansera mig så älskar jag att springa orientering. Även fast jag ofta hatar att jag älskar den här sporten så finns det inget jag hellre skulle lägga min tid på, även fast det innebär att trampa vatten i en bassäng. Jag är inte heller den som ger upp, nu är siktet inställt på att bygga en fot som ska hålla för att springa fort i skogen igen. Mål om resultat känns inte som prio ett nu. Nu vill jag bara få uppleva känslan av att springa riktigt fort i skogen utan smärta och med perfekt flyt.