Jag vill ju också

Armen gör fortsatt förbannat ont. Försöker att inte tycka synd om mig själv. För det är ju såklart inte synd om mig och det är ju således väldigt handikappande att gå runt och tro det. Det som jag egentligen tycker är värst med det hela är att jag måste operera, vilket kanske utgör mitt livs största skräck. Men det orkar jag inte skriva mer om då det bara ger mig ångest, jag försöker istället förtränga de tankarna i största möjliga mån. Det sägs ju att det ska gå bra det där med att bli opererad, får väl försöka lita på det.

Helgen har precis som den förra spenderats i Bollnäs då klubben har arrangerat tävling ute vid vackra Skidtjärn. Jag hade ju planerat att springa tävlingarna, men som bekant så blev det ingen löpning för mig.. På grund av mitt lilla handikapp så har jag kanske inte kunnat utföra några stordåd som arrangör heller, men har i alla fall kunnat bidra lite då jag har serverat vatten till löparna som gått i mål.

Träningen har jag kunnat hålla igång lite med trainer-cykling inomhus, där jag inte behöver hålla i styret och kan hålla armen still. Fruktansvärt tråkigt är det, men värt det då jag inte vill slänga bort all träning jag har bedrivit i vinter.

Om jag ska vara lite optimist och försöka hitta något positivt med det hela så är jag oerhört mottaglig för att se vad jag vill göra just nu. Att titta på när folk som hade sprungit H21-medelbanan visade hur de hade sprungit gjorde bokstavligen ont i mig. Jag vill ju också. Jag vet PRECIS hur jag skulle ha genomfört de där sträckorna, men fick ju inte chansen. Samtidigt som det gör ont så är det ju också motiverande. Har även fått lite andra idéer om projekt jag vill genomföra som vi får se vad jag gör av. Jag känner mig oerhört livsbejakande just nu och blir förbannad på att jag inte alltid gör saker som jag brinner för.