Jukola gick riktigt åt helvete. Jag trodde jag skulle kunna springa riktigt bra, jag hade också ben goda nog för att springa bra. Men det räcker inte när jag inte kan orientera med högerhanden. Gå riktning är omöjligt och vika kartan tar ett år utan en fungerande vänsterhand. Om det nu var högerhandens fel eller inte låter jag vara osagt, jag var i vilket fall som helst för dålig.
Efter Jukola följde en motivationsbrist. Min satsning kändes helt plötsligt väldigt hopplös. Känns inte som jag kommer kunna göra mig själv rättvisa med en hand. Och efter operationen i höst kan jag förvänta mig en förstörd höft som kommer kräva en hel del rehabilitering.
Jag är ju van med motgång i mitt idrottande så jag borde väl inte vara förvånad. Men efter att ha haft min bästa träningsvinter någonsin och varit i mitt livs form när vårsäsongen drog igång så känns det tungt när diverse problem gör att jag knappt kan löpa en enda tävling.
Min dåliga insats på Jukola blev lite av droppen som fick bägaren att rinna över.
Jag tog semester, semester från min orienteringssatsning, från mailen, från bloggen, från det mesta helt enkelt. Tro dock inte att jag inte har tränat, har nästan tränat varje dag sen Jukola, men utan någon tydlig agenda. Har tränat det som känts bra.
Efter midsommarfirande ute i Stockholms skärgård och hårt arbete i form av målning av lägenheten i Uppsala med Elise så är jag nu hemma hos Elise i Os. Fram till O-ringen ska jag vara här och rita karta och träna i de fantastiska omgivningarna som det bjuds på här. Förhoppningsvis ska detta göra gott för formen och motivationen.
För det är svårt att inte vilja träna när det ser ut som under dagens pass:
