Uncategorized

Min första skidtävling

Har i svenska uppgift till imorgon att skriva en uppsats om ett barndomsminne, jag har skrivit om min första skidtävling. Skrivandet har gått tungt, jag har av någon anledningen fått kämpa fram varje ord flytet har inte funnits där. Här är i alla fall resultatet.

Min första skidtävling
Jag minns hur hjärtat bultade, hur jag sakta rörde mina skidor fram och tillbaka i spåret. Jag minns den ihåliga känslan i magen. Snön låg vit runt mig där jag stod i min blå tävlingsdress, jag ville inte stå där. Jag ville bort, långt bort.
Ett skott ljöd i luften, de tävlandes stavar knarrade i den kalla snön där vi genom frenetisk arm och benförning färdades över det öppna fältet. Efter startgärdet ledde banan fram till en brant uppförsbacke.
Jag sprang på mina skidor, mina andetag var frekventa och hjärtat jobbade på högvarv. Min blick var fäst på ryggtavlan av den tävlande som låg före mig, han hade en rödspräcklig skidtrikå, jag kämpade för att inte släppa ryggen.
Minnet från första backen är klart som vattnet i den renaste av sjöar, men sen är det tomt ända fram tills sista nerförsbacken, där kommer minnena tillbaka.
Jag kurade ihop mig, tittade ner i den blänkande skaren. Där och då konstaterar jag en sak som etsats sig fast i mitt minne, jag konstaterar för mig själv att det här var ganska roligt ändå.
Jag stakade mig fram den sista biten mot målet, mållinjen bestod av en rödsprayad linje, jag tittade ner på mina vita Kneisel skidor när de gled över linjen.
Det var en härlig känsla efter loppet jag gick runt på tävlingsområdet och svävade på moln. Känslan av att ha uträttad någonting var stor, nervositeten och obehaget som jag hade känt innan loppet var båda två som bortblåsta. Känslan kan liknas med en karusell, nu hade jag åkt den häftigaste attraktionen och ville bara åka igen och igen.

3 reaktioner på ”Min första skidtävling

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *