Nu är det slut på det här lilla bloggstoppet, tack och lov säger ni (hoppas jag). Själv så bävar jag mig för att skriva det här, därför så har det tagit lite tid. Men jag ska skriva ner detta. Så här kommer lite hardfacts.
Så här ligger det till, jag har sedan förra lördagen känt av mina benhinnor en skada jag hade vintern 2008/2009 som gör sig påmind igen. Anledningen till att jag inte har velat skrivit om detta är för att jag hatar det här. Jag menar att skriva om mina krämpor och hur synd det är om mig. För det är inte synd om mig. Har aldrig varit det heller. Det finns bättre saker att lägga sin empati på än mig. Men det vet väl ni, det är ju ni mina trogna bloggläsare och ni som ibland hamnar här och ställer er frågan vad fan gör jag här. Det är ju ni som har fått läsa om allt detta.
Därför ville jag inte skriva det här,inlägget. Aldrig hamna här igen.
Anledningen till att jag har ont i benhinnorna är att jag helt enkelt gick på för hårt med löpningen på hårt underlag. Åren går, men vad har jag egentligen lärt mig? Mycket. För nu gick jag över gränsen, men någonstans så måste man ju ändå göra det för att veta var den är. Det är inte idealiskt att göra det, men nu blev det så. Och tro fan att jag har varit klok, förståndig, smart och allt annat som kommer med åren. Har inte sprungit någonting på en vecka nu, bott i mina benvärmare, testat alla hokuspokusmetoder som internet bjuder på, masserat vaderna tills förbannelsen, med mera…
Inte har jag gått och grävt ner mig heller, att fjolårets mastodont knäskada påverkade hur jag mådde i mer än ett halvår fick liksom vara nog. Jag gör mitt bästa och allt annat är bara omständigheter som jag i sin tur får jobba för att vinkla till min fördel.
Jag har i alla fall tränat ruggigt bra sista tiden även den här veckan trots avsaknandet av löpning (jag kan ju det här med alternativträning..). Har legat på över 13h/vecka de senaste tre veckorna, vilket är riktigt mycket för mig.
Jag har ett litet talesätt som jag brukar påminna mig om varje gång solen visar sin barmhärtighet genom att lysa på mig: När man har solen i ögonen ska man inte klaga. Och solen i ögonen det tror jag att jag kommer ha de närmaste två veckorna då jag far till Gran Canaria med ett härligt gäng i morgon. Träning, sol och pool. Pure life livin. Då kan man inte klaga.
Det börjar det bli dags för mig att slipa lite på packningen och gå till sängs. Taxin som ska ta mig söderut kommer ju ändå 05.00 imorgon.
Tack för er tid.
Får se om jag ger er någon uppdatering på såpan ”Göran Winblads väg mot Polen” under tiden på Gran Canaria. Det beror helt på hur wifi tillgången är.
En reaktion på ”När man har solen i ögonen ska man inte klaga”
Hej Göran!
Även om det är tråkigt att du är skadad glädjer det mig att du kan ta det på ett så pass bra sätt. Det är generöst av dig att du delar med dig! Jag har nog aldrig läst en mer sympatisk idrottsskaderapport. Jag ser fram emot nästa del av showen.