Då kom dagen som Elise och jag har väntat på ganska länge dagen då vi skulle få springa riktig orientering i Australien. Skogsorientering alltså eller Bush-O som de kallar det här. Jag har sätt fram emot det här med lite blandade känslor. Riktig orientering i skogen är ju förbaskat roligt, men så finns det ju ett problem i skogarna här. Ormar. Livsfarliga ormar. För någon som mig som är rädd för ormar hemma så är det här inte direkt idealiskt. De lokala som jag hade snackat med om det här sa att det var sälsynt att man ens ser ormar och de flesta har bara sätt någon enstaka orm under över 20 års orientering. Så jag intalade mig att chansen att jag skulle se en var väldigt liten. Att jag inte skulle se en. Jag hade fel. Mer om det senare.
Vi är nu tillbaka i Brisbane och bor en bit utanför de centrala delarna. Träningen var belägen i ett område som kallas Daisy Hill dit vi tog oss med tåg, buss och gång.
Loppet gick bra jag kämpade på i värmen och gjorde bara något mindre misstag. Var riktigt cool terräng och bra bana. Framförallt väldigt kul att få springa OL i en så helt annorlunda typ av skog mot vad jag tidigare testat på. Kul var det också att få kötta på allt jag hade på en medeldistans igen. Riktigt coolt att se flertalet kängurus under banan med! Karta, Resultat
Efter träningen så hjälpte jag en kille att ta in kontroller, påväg mot den första vi skulle plocka in så ser vi en orm slingra sig iväg bara nån meter ifrån oss. En potentiellt dödlig sådan.. Jag blev sjukt förvånad över mig sjäv att jag inte fick panik. Tog det helt lugnt och tog in resten av kontrollerna. Det kanske var för att jag såg hur ormen flydde från oss som jag blev lugn. Imponerad över mig själv blev jag i alla fall och min ormfobi kanske delvis är botad. Fast jag hatar fortfarande ormar, såklart.
Han jag hjälpte med att ta in kontroller gav oss sedan skjuts hem för orienterare är ju som jag redan fastslagit flera gånger färbaskat bra folk.