Var ute och njöt av hösten på allvar idag, hösten som löparårstid är svårslagen. Det finns en melankoli i färgerna som tillsammans med den svala luften och leran på stigarna kan ge en jäkligt skön känsla i löpningen. Man flyter fram på nått vis. Eller skitsamma, det går ändå inte att förklara hur poetisk jag än blir. Ut i skogen och spring med er istället för snart är det mörkt, kallt och grått.
Imorgon är det dags för att avsluta säsongen med Smålandskavlen, jag har en nattsträcka i vårt andralag. Ska bli kul, trots att mitt nattsjälvförtroende tröcks ner till anklarna i tisdags då jag spenderade kvällen vilsen i dimman en bit utanför Uppsala. Min orientering var katafuckingstrof, fick tillslut lov att bryta efter att ha smaskat i tibia i en sten. Det är en bit från det passet till att jag ska nå mitt mål tills nästa säsong att bli en riktigt rå nattorienterare. En utmaning. Tur att jag gillar utmaningar, första steget ska tas imorgon genom ett bra lopp. Ska göra det jag kan för att springa rätt in i de där reflexerna!