Okategoriserade

Smärta

Har i helgen varit hemma på ett oplanerat besök i Uppsala av den tråkigare sorten. Har tagit ett sista farväl av mina älskade morföräldrar på en fin begravning. Det har varit en jobbig period, men jag börjar blicka framåt igen och hitta tillbaka till glädjen att göra saker och ting som jag egentligen gillar, tillexempel att träna.

Nu är jag tillbaka i Os hos Elise där vi har genomfört det sista riktigt hårda passet inför O-ringen. Vi åkte direkt från flygplatsen där Elise hämtade mig till Stoltzekleiven för att löpa “världens brantaste tävlingsbana” Stoltzekleiven Opp. Sist jag sprang banan så var det som dagens andra pass, helt ouppvärmd och med lite snöslask. Löpte då in på 11:35 och hoppades idag på att kunna gå under 10:30. Öppnade hårt och efter ungefär 30-sekunder så började smärtan. Det gör förbaskat ont att springa uppför Stoltzen, något jag givetvis hade glömt bort från förra försöket. Efter 10min mental kamp och vis kamp mot alla som gick på “tur” uppför det populära fjället så kunde jag löpa in på nytt personbästa med tiden 10:03 . Närmar mig Jon Tvedts sjuka rekordtid på 8:13. Är sugen på att försöka igen och gå under 10min, troligtvis för att jag inte är så smart då jag under dagens race kommer ihåg att jag tänkte “aldrig mer” vid flertalet tillfällen. Eller kanske jag gillar den här typen av smärta.

Banan som mäter 910m och tar 313.5 höjdmeter

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *