Sjukdommen börjar lägga sig, vilket är bra. Knät däremot är skumt, ena stunden så haltar jag sedan så känns det helt okej och efter det så börjar det ila i det som om någon slog ner en smal spik i knäskålen. Kanske inte riktigt så, men åt det hållet. Jag vet inte vad jag ska göra, jag bara hoppas att det ska ge sig snart. Det är tur att jag har ett jobb att ägna mig åt som får mig att tänka på något annat än knät. Mitt jobb nu i höst är att rita sprintkartan i Bollnäs stad tills nästa års O-ringen. Det börjar sakta men säkert bli en karta av det hela, bitvis ett riktigt bra sprintområde faktiskt.
Jag har även börjat knåpa på nästa träningsårs (börjar i november) planering och tröstlägger lite fina träningar i ocad. Det känns bättre då.