Uncategorized

You should only know how hard I trie

Är tillbaka från en grymt kul tripp till Lettland med härliga rehngrabbar. Det var till 99% roligt, det som var trist var dag 1 på Kapa 3-days då jag utmanade knät för mycket och vid kontroll 9 fick ta beslutet att det var stilsam promenad som gällde resten av banan. Det var en härlig känsla att kuta på lite i alla fall, jag ledde fram tills knät sa ifrån. Trodde för en stund att knät var bra. Naivt. Promenaden därifrån blev en lång funderare och en hel del svordommar, tur att mina medtävlande inte talade samma språk som mig. Jag bryter mer eller mindre ihop med jämna mellanrum, ibland rinner bägaren över. Att ha varit skadad i ett halvår har inte varit någon dans på rosor. Det börjar bli vardag för mig att bryta ihop och komma igen. Men om jag får citera en hård kille från en intervju i senaste numret av Cafe som på frågan hur han tacklade skadan som gjorde att han fick stå över inomhussäsongen så svarade Johan Wissman någonting i stil med: “Under en idrottskarriär på 15-20år så kommer motgångar, man får ta det som en man”. Jag tar det som en man. Jag kör mina mjölksyrebetungande rullskidpass och tar en kalldusch efter, jag gör vad jag kan.

För den som trodde någonting annat så är det fortfarande 100% satsning mot Polen som gäller. Ska börja titta på vad man kan göra med knät kirurgiskt inom den närmaste tiden.

Jag tror fortfarande att jag kommer ta mig till Polen och prestera bra där, men om jag inte skulle göra det. Så ska jag inte kunna sitta och tänka vad jag borde ha gjort annorlunda. Jag ska kunna säga som bandet Laakso sjunger i låten My Gods: “You should only know how hard I´ve tried, still I failed”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *